Min del av konvoluttexten till Peter Friis Johanssons kommande skivutgåva på BIS Records, med pianokonserter av Laura Netzel, Andrea Tarrodi och Sven-David Sandström (BIS-2576 Netzel , Sandström & Tarrodi – Pianokonserter), release i november 2022:
Under sin pseudonym ”Lago” eller ”N. Lago” var Laura Netzel vid förra sekel skiftet en av Sveriges internationellt mest uppskattade och oftast spelade tonsättare, framför allt i Tyskland, Belgien och Frankrike.
Netzel var född i Rantasalmi i södra Finland, men flyttade till Stockholm vid endast ett års ålder. I Sverige var det dock inte självklart för henne att få upp skattning som tonsättare: Netzel var ju kvinna, och nöjde sig dessutom inte med att uttrycka sig i de småformat – solosånger och korta pianostycken – som kvinnliga kompositörer möjligen ansågs kunna behärska. Och så var hon till på köpet fransk orienterad, något som ofta betraktades med misstänksamhet i det i allmänhet tysk vänliga svenska musiketablissemanget. Kritikern och tonsättarkollegan Wilhelm Peterson-Berger avfärdade Netzel i en recension som en av ”den stockholmska musikdilettantismens mest hersklystna och fransosgalna skyddspatronessor”.
Pianokonserten är Netzels största verk. Till det yttre är den skriven i den tradi tionella solokonsertens tresatsiga format (snabb-långsam-snabb). Redan i inled ningen spränger dock Netzel de förväntade ramarna med stora dramatiska gester och känslosvall, och genom sitt självständiga sätt att hantera både form, harmonik och instrumentation, där hon inte minst ger orkesterns harpa en framträdande roll.
Att konserten aldrig spelats i fullständigt skick förrän nu har sina förklaringar. Den finns bevarad i flera handskrivna versioner, men alla av dem är ofullbordade. Den tredje satsen slutar ganska abrupt efter ungefär 200 takter, trots att musiken i övrigt är färdiginstrumenterad. Källmaterialet innehåller dessutom åtskilliga tek niska brister, och det har krävts ett omfattande redigeringsarbete, utfört av Klas Gagge, för att åstadkomma ett spelbart underlag.
Sannolikt tvekade Netzel om hur hon verkligen ville att konserten skulle av slutas. Hon ska faktiskt ha spelat finalsatsen i Paris och Berlin i en version för två pianon. Hur avslutningen då kan ha låtit framgår dock inte av det bevarade mate rialet.
Det har på senare år gjorts två försök att fullborda konserten. Peter Friis Johans son spelar här sin egen rekonstruktion, där han låter verket knytas ihop cykliskt: finalen återknyter till första satsens sångbara motiv, som nu får uppträda i rollen av ett grandiost finaltema, något som var särskilt vanligt i fransk musik vid den här tiden. Det finns inga klara bevis för att just det var Netzels avsikt. Men på flera sätt tycks musiken ändå inbjuda till en sådan avslutande syntes, och en effektiv avslutning på ett stort verk blir det i alla händelser.
När Sven-David Sandström avled 2019 var han en av Sveriges mest produktiva och oftast spelade tonsättare, och han hade hunnit bli en sorts gudfar för en hel generation av yngre kompositörer. Sandström väckte stor uppmärksamhet när han från 1980-talet och framåt allt mer vände sig från sitt tidigare avantgardistiska och provokativa tonspråk mot mera nyromantiska eller rentav nybarocka klanger.
Sandströms Five Pieces [fem stycken] för piano och orkester är komponerade direkt för Peter Friis Johansson. Verket beställdes av Göteborgssymfonikerna och finansierades av Anders Walls stiftelse.
– Jag har en önskan om att komma bort ifrån den traditionella konsertformen och satsindelningen, berättade Sven-David Sandström. Jag har därför under senare år valt att dela in mina soloverk i flera kortare stycken, ”pieces”, som kan skifta kraftigt i karaktär. Jag är mån om att underhålla och ständigt överraska lyssnaren, och vill samtidigt bjuda på upplevelser som förmedlar skönhet, värme och närhet.
Ett innehållsrikt verk kan förstås avlyssnas på många sätt. Ett av dem kan vara att betrakta solopartierna som en gestaltning av Sandströms egen strävan att åter erövra skönhet och harmoni i musiken. Det är som om solisten – i samförstånd med några av orkesterns soloinstrument – i fem koncentrerade satser och under åter kommande motstånd försöker vrida dissonanser och smärta ur en motvillig orkesters händer. Så småningom blir det i stället utrymme för allt mer ljusa och diatoniska färger, i klanger som ständigt söker sig uppåt i högre register. Jag har längtat efter något som finns högt upp, kanske en himlafärd, som Sandström själv uttryckte det.
Andrea Tarrodis första pianokonsert, Stellar clouds [Stjärnmoln] är även den skriven direkt för Peter Friis Johansson (tillsammans med Kungliga Filhar mo nikerna). Också den är på sätt och vis en himlafärd, fast av ett helt annat slag än hos Sandström. Tarrodi, som gjort sig känd för att skriva musik med tydlig inspi ration från olika naturfenomen, berättar själv:
– ”Cosmic nurseries”, det är när stjärnor exploderar och det bildas stjärnstoff som blir ett slags kosmiska barnkammare. Det är mycket explosioner och stjärn moln i musiken. Jag tror man hör det ganska tydligt.
Inledningens framvällande vågor av klanger och de minimalistiska mönster som sen tar vid i solostämman, kan ge associationer till filmmusik med rymdmotiv. Vill man, kan man som i Sandströms konsert också här höra pianosolisten som en sorts värnare av det mänskliga, som försöker ge en frizon för det lilla livets harmoni i ett svårbegripligt kosmiskt sammanhang.
Samtidigt är det musik som i sin helhet, i sitt flöde av ständigt skiftande mönster, kanske lika väl går att ta till sig utan någon berättande inramning alls.
Precis som i Netzels och Sandströms verk kan vi lika väl hänföras av det rent musikaliska, och uppleva hur motiv, klanger, rytmer och mönster återkommer, ut vecklas, speglar varandra och tillsammans skapar en unik helhet.