1. Josquin Des Prez: El Grillo
The Hilliard Ensemble

Har vi hört något av renässansmästaren Josquin Des Prez är det nog den här visan från tiden kring sekelskiftet 1500, om syrsan, El grillo, här inspelad av The Hilliard Ensemble 1983. 

Ett litet litet hörn av all den musik i alla tänkbara former som Josquin kastade sig över med samma lätthet och virtuositet: mässor, motetter, italienska och franska sånger och instrumentalmusik. 

Ja, det är skillnad på folk och folk. Medan Beethovens 250-årsjubileum nu har firats med buller och bång i ett och ett halvt år, trots pandemitider, så har femhundraårsminnet av Josquin Des Prez bortgång 1521 gått mera under radarn, förutom möjligen i specialistkretsar då. 

Och ändå var denne Josquin Des Prez på sin tid och långt därefter minst lika känd och internationellt beundrad som Beethoven senare skulle bli:

”om vi får Josquin som ledare för vårt kapell, är det som att sätta en krona på detsamma”  heter det vid ett tillfälle; 

Martin Luther kontrar entusiastiskt om Josquin med att: ”andra sångmästare måste göra som noterna vill,  men Josquin, han får noterna att bete sig som han önskar”.

2. Josquin Des Prez: Salve Regina
Taverner Consort
Dir: Andrew Parrott

Här en bit ur Josquin Des Prez motett Salve regina, med Taverner Consort under Andrew Parrott.

Visst firas Josquin Des Prez i år: bland annat har ett antal yngre vokalgrupper passat på att ge sina versioner av hur man ser på Josquins musik idag. Det kunde vara värt ett eget program.

Men idag har jag i stället valt att ägna mig åt hur mediajätten Warner har valt en annan väg: en prydlig minneslåda om 34 CD-skivor med inspelningar som spänner från mitten av 1960-talet och fram till millenieskiftet, under samlingsrubriken ”Josquin och den fransk-flamländska skolan”.  

Nu handlar det här knappast om någon sammanhållen ”tonsättarskola” i egentlig mening. 

Men kanske just därför har resultatet i stället blivit en härligt eklektisk blandning av massor av olika sorters musik från två hundra år, 1400- och 1500-talen, speglad genom flera generationers musiker med olika syn på hur man bäst kan få den att leva igen. 

3. Guillaume Dufay: Kyrie
Syntagma Musicum
Dir: Kees Otten

Musik av Guillaume Dufay tolkad 1974 av den holländska ensemblen Syntagma Musicum under blockflöjtspionjären Kees Otten. Och här fick vi också höra en väldigt ung René Jacobs sjunga countertenor, många år innan han skulle byta till dirigentfacket.

Warner har ju, på ibland rätt brutalt sätt, köpt upp och slaktat ett antal gamla ärevördiga skivetiketter och deras kataloger. Så här finns många artister att möta, i en massa inspelningar som ofta har varit svåra att få tag på i alla fall i digitalt format.

Och det är verkligen en upptäcktsresa man får vara med om: från pionjärinsatserna där traditionella opera- eller kyrkokörsångare på olika sätt försöker anpassa eller skola om sin sångstil, eller lika ofta när det i första hand är dom exotiska historiska instrumenten som står i fokus, något som färgar både spel- och sångsätt,  och därefter utvecklingen på senare år mot ett mera flexibelt vokalt ideal och kanske en lite mera avspänd attityd till det historiskt musikvetenskapliga bagaget.

Det är alltså en samling som långt ifrån bara innehåller musik av Josquin Des Prez själv; vi får också möta musik av kompositörer som Dufay, Binchois, Ockeghem, Pierre de la Rue, Heinrich Isaac, Philippe de Monte, Thomas de Crecquillon, Adrian Willaert, Giaches de Wert, Roland de Lassus och många många andra.

4. Roland de Lassus: Bon jour et puis quelle nouvelles?
King’s Singers

King’s Singers årgång 1986 i en sång av Roland de Lassus eller Orlando di Lasso, Bon jour et puis quelle nouvelles? ungefär ”God morgon, och vad finns annars för nytt att berätta idag?”

En fascinerande djupdykning alltså i två hundra års musik och ett halvsekel av historisk uppförandepraxis; historisk då i dubbel mening har den ju hunnit bli.

Så långt allt väl. Men sen kommer mitt gnäll: 

Nu är inte jag den som menar att klassisk musik alltid måste beledsagas av tunga musikvetenskapliga avhandlingar eller filosofiska utläggningar. 

Men i det här fallet gäller det ju musik som ofta blir nästan meningslös om man inte får en chans att alls förstå vad det rör sig om, och dessutom album som från början gjorts utifrån väldigt genomtänkta koncept:  där en skiva egentligen samlar musik som på olika sätt tacklar mors inevitabilis, dödens oundviklighet, ett annat album kretsar egentligen kring den berömda fasanfesten i staden Lille 1454, där, som det berättas, bland annat hela 28 musiker dök upp inbakade i en stor pastej.

De 34 silverskivorna kompletteras av ett bara tre sidor långt försök att hjälpligt beskriva den här repertoaren i snabbspolning, och så en lite meningslös ordlista över några utvalda musikhistoriska termer. Och det är allt. 

Inga sångtexter, inga artistpresentationer, inget försök att på något sätt ge musiken eller inspelningarna sitt sammanhang.

5. Anonym: Une foys avant que mourir
Ensemble Gilles Binchois

Ett anonymt stycke med den gåtfulla titeln ”Une foys avant que mourir”, ungefär ”bara en gång till innan jag dör”, här i händerna på Ensemble Gilles Binchois år 1989. 

Den som kanske drabbas allra värst av den här återutgivningarnas tystnadskultur, det är nog David Munrow, multiinstrumentalisten som på 1970-talet kanske mer än andra lyckade sprida musiken från medeltid och renässans ut till den riktigt stora publiken. Munrow var ju både en virtuos entertainer och en stor folkbildare: tillsammans med sin Early Music Consort of London gav han ofta ut musik i stora tematiska och illustrerade, noga genomtänkta och underhållande trippelalbum. 

Fast här är allt sånt borta. I bästa fall kan man med förstoringsglas läsa sig till namnen på några av dom medverkande musikerna.

Och det är väl kanske så vi vill ha det idag: en passiv ljudmatta som i det här fallet sprider någon sorts renässans-ambience till alla våra rum och bärbara enheter – men helst så lite information som möjligt. 

Men varför, kan man då fråga sig, ska man över huvud taget bry sig om aldrig så välproducerade fysiska utgåvor, om dom inte bjuder på så mycket mer än en spellista som man ju lika gärna kan hitta på nätet och strömma själv? 

Ja synd på rara ärter, kan man verkligen säga. Jag är visserligen glad över att ha fått dyka ner i den här historiska skattkammaren. Men jag är nog trots allt ännu tacksammare för att jag har behållit en del av dom ursprungliga vinylutgåvorna, dom ger mig i alla fall chansen att njuta av musiken i någon sorts sammanhang.

6. Antoine Brumel: Du tout plongiet/Fors seulement
Early Music Consort of London
Dir: David Munrow