Sveriges anakronistiska musikhistoria?

SVT:s storsatsning ”Historien om Sverige” har redan fått en hel del kritik från specialister för faktafel och missvisande jämförelser.

Själv stör jag mig faktiskt inte på (de i och för sig onödiga) anakronismerna. Snarare på fantasilösheten i de eviga, bombastiskt kvasimodala ljudmattorna: en sorts sub-John Williamsk BBC-muzak, där man väntar sig att David Attenborough ska hoppa fram ur närmaste buske i stället för en ständigt flinande Simon J Berger… Jag hade förväntat mig mer av Ludwig Göransson.

I de anslutande musikavsnitten är det kul att höra hur alla gamla kompisar och kollegor kämpar tappert med att sammanfatta ofta livslånga insikter i effektiva oneliners.

Men visst är det också här ängsligt att så ofta försöka jämställa historiens barder med dagens kändisunderhållare? Som om de förras roll vore att roa en betalande publik, när det snarare främst handlar om att säkerställa gruppsammanhållningen genom att upprätthålla gemensamma berättelser och riter (med religion, politik och konstnärlighet i ett fascinerande samspel).