Jordbävningsmässa utan jordbävning

Antoine Brumels mäktiga så kallade ”jordbävningsmässa” i tolv stämmor, komponerad under 1400-talets allra sista år, har sannolikt inget alls med jordbävningar att göra, förutom att de nämns i texten till den gregorianska antifon som utgör verkets skelett eller byggnadsställning i form av en långsam kanon mellan de understa stämmorna.

Mässan bjuder hur som helst på en drygt fyrtio minuters bitvis nästan hypnotiserande ”wall of sound” som då och då också bryts upp av mera kammarmusikaliskt transparenta avsnitt. 

Med sina ofta statiska harmonier och många upprepningar förstår man att mässan fungerade som inspiration och förebild för motreformationens stora flerköriga klangblock såväl som för det sena 1900-talets minimalister.

På senare år har mässan blivit något av ett repertoarverk. Tallis Scholars pionjärinspelning från 1992 står sig i konkurrensen, även om klangbilden är lite kompakt, i synnerhet när Brumel väver alla sina tolv stämmor samtidigt (vilket är större delen av speltiden). På samma album ger oss ensemblen dessutom prov på Brumels fyrstämmigt och därmed mera sparsamma, men likväl mästerliga sida, i ett Magnificat och hans sättning av Jeremias klagosånger.