Gammalt rostar aldrig
Det finns musik som – beroende på tillfälle, sammanhang och sina egna kvaliteter – hugger tag i en direkt och sen aldrig vill släppa taget.
Ett sådant stycke är för mig Paul Hindemiths andra ”ungdomsstråkkvartett” i f-moll, opus 10 från 1918 (kvartett nummer två i den numera reviderade ordningsföljden).
Musik som kanske är lite yxig i formen, och spretig i uttrycket i all sin post-Regerska kromatik. Men ändå så originell och personlig, här finns inte en ton som inte känns uppriktigt menad. Och mellansatsen med sina plötsliga senromantiska eruptioner hör nog rentav hemma bland mina toppfavoriter i genren tema med variationer.
Amarkvartetten (Naxos) får fraserna att flyta fram mera spontant än Danska kvartetten i sin annars fina och oerhört välspelade genomgång av samtliga sju kvartetter (cpo), medan Juilliardkvartetten (Wergo) spelar förvånansvärt rufsigt och jämntjockt. Så jag återvänder ständigt till ”min första kärlek” i det här sammanhanget: amerikanska Stuyvesantkvartetten i sin inspelningstekniskt rätt primitiva monoinspelning (utgiven 1964 på Nonesuch, det finns en utgåva i elektronisk fejk-stereo som låter ännu värre). Stuyvesantarna hittar hur som helst rätt från första takten när det gäller att förmedla Hindemiths pubertalt frustande energi, och gör det samtidigt i samspel med en bitvis nästan existentiellt sårbar skörhet.