Jul med Werther

Julsånger kommer i många smaker. En av dem är den nästan hysteriskt glättiga Noêl som barnen sjunger på julafton i slutet av Jules Massenets ”Werther” (efter att ha övat på den i ett halvår, dvs. ända sen operans första scen). Allt medan den olycklige Werther, döende i Charlottes armar, i barnens röster tycker sig höra änglarna sjunga. Scary stuff: rentav lite Tim Burton-vibbar om man så vill, om än lyriskt förpackat av den fortfarande underskattade mästaren Massenet.

Fast operan borde förstås hetat ”Charlotte”. För det är ju hon som hela tiden är i fokus och den intressantaste personen – inte minst när hon gestaltas med både skärpa och känsla av Anne Sofie von Otter. Medan hennes dirigent Kent Nagano å sin sida (sin vana trogen?) verkar satsa mest på att lyfta fram musikens rikedom på färger, snarare än att ta vara de passionerat himlastormande eruptionerna.