Gould och 150-åringen

Det finns sämre sätt att hylla en 150-åring än att höra Glenn Gould spela Arnold Schönbergs spretiga men fina pianokonsert från 1942, inspelad 1962 tillsammans med CBC-symfonikerna under Robert Craft.

Inte alls så svårtuggat som den senare Schönberg har rykte om sig att vara, men kräver ändå många lyssningar för att komma in på livet.

Fascinerande hur Schönberg – trots sitt genomarbetade system för att åstadkomma ”dissonansernas frigörelse” och likvärdighet för skalans alla tolv halvtoner – i klang och uttryck ändå hamnar såpass nära det andra tonsättare skapar vid ungefär samma tid, fast då med helt andra utgångspunkter. Det går knappast att missta sig på att det här är musik från tiden kring 1900-talets mitt.

De briljanta konvoluttexterna i den här utgåvan, av Glenn Gould själv och av tonsättaren Milton Babbitt (om violinkonserten, spelad av Israel Baker) är i sin supernördiga antipopulism bara de värda entrébiljetten.