Klassiska produktioner som blev något annat

Det där med sedermera klassiska produktioner som kunde ha blivit något helt annat är ett särskilt och rätt fascinerande kapitel.

Så blev jag t.ex. först nyligen medveten om att högriskprojektet i slutet av 1960-talet, att göra Mästersångarna i Dresden i ett samarbete över Järnridån, skulle ha dirigerats av brittisk-italienske maestron John Barbirolli. Han hade dock bestämt sig för att vägra uppträda i Östeuropa efter den sovjetiska inmarschen i Prag 1968. Så Herbert von Karajan hoppade in i stället, and the rest is history (om än långt ifrån den optimala versionen av Wagners mästerverk). Hur hade det blivit med Barbirollis speciella värme och passion?

Och minns jag rätt vad gamle musikradiochefen Magnus Enhörning (han som bland annat drev igenom bygget av Berwaldhallen) berättade, så ska det från början ha varit hans idé att tussa ihop Ingmar Bergman och Nikolaus Harnoncourt för att göra Trollflöjten på Drottningholmsteatern. När Harnoncourt av någon anledning drog sig ur, kunde Eric Ericson rycka in. Resultatet blev förstås en klassiker, men det hade förstås varit spännande att höra Harnoncourts ibland kontroversiella interpretatoriska udd i sammanhanget… Finns det någon som kan verifiera eller korrigera?