From The Great Band Era

Nån gång i tonåren fick jag för mig att variera min dagliga musikaliska husmanskost av klassiskt och pop genom att nappa på ett reklamerbjudande från Reader’s Digest/Det Bästa.

Nämligen The Great Band Era (på svenska något missvisande ”40-talets toppband” eftersom musiken ganska noga täcker decenniet 1936-45): en låda i klotband (!) med tio LP plus en bonusskiva, pressade på amerikanskt vis för skivväxlare, så att man fick spela alla A-sidor först och därefter B-sidorna för att höra musiken i rätt ordning.

Allt sedan dess har boxen behållit en hedersplats i skivhyllan. (Egentligen var det väl inte så långsökt, när man nu som jag är uppfödd på Bröderna Marx, Fred Astaire och Andy Williams Show, och dessutom hade en farbror som på fritiden var förnämlig stridepianist och påstod sig ha haft Teddy Wilson som gäst i söderlyan en gång efter en blöt kväll i Klarakvarteren.)

Först blev jag visserligen besviken över att skivorna nästan inte innehöll någon storbandsjazz i egentlig mening. Så småningom kom jag dock allt mer att uppskatta att urvalet i stället fokuserar på den tidens amerikanska dansband. Det handlade alltså om den musik som den amerikanska vita medelklassen hörde på dansbanorna och inte sällan dansade till framför radioapparaterna hemma i vardagsrummet på lördagkvällarna. Och därmed en sorts amerikansk – och i förlängningen europeisk – mentalitetshistoria som speglar de stora dansorkestrarnas svanesång under krigsåren, innan en ny ungdomskultur strax skulle ta vid.

Här finns mycket som är sentimentalt, en del kitschigt, ibland medvetet nonsenstöntigt (Povel Ramel måste ha hållit örat tätt intill), hela tiden utsökt och ofta fyndigt arrangerat och framfört, här och där med försiktiga första flirtar med det latinamerikanska.

Stundtals anar man också mellan raderna spänningarna mellan New Yorks invandrarkulturer, främst det judiska och det italienska. (Medan de viktiga svarta inspirationskällorna är i stort sett osynliggjorda.) Och så en provkarta av sångstilar och vokala estetiker, inte sällan framförda av ”refrängsångare” som prövar sina vingar inför en kommande karriär som crooners (däribland en ung Ol’ Blue Eyes).

Alltihop i kärleksfullt gjorda överföringar som väl försvarar sin plats idag (i numera så föraktad ”elektroniskt simulerad stereo”, applicerad försiktigt och utan effektsökerier så att det bara ger en viss ambiens åt klangen). Fast tidsperspektiven är hisnande: sedan jag köpte albumet har det nu gått dubbelt så många år som tiden från då de sista inspelningarna gjordes och albumet gavs ut, redan då som en sorts ”historisk” utgåva.

Hur som helst: ”Essential listening”, som vi brukar säga i konstmusikkretsar. Om inte annat så för Claude Thornhills symfoniskt upplagda signaturklassiker ”Snowfall”, många av oss minns den väl fortfarande som avslutningsmusikem i Leif H Anderssons radiolångkörare ”Smoke Rings”.